Dialog
Ett förslag till definition

Översatt från originalet Dialogue - Proposing a Definition av Bernard le Roux

1. Varför dialog?

Vi lever i en tid då människor lyssnar allt mindre – på varandra och på sig själva. Samtal används i allt högre grad för att framföra ståndpunkter snarare än för att utforska dem. Mot denna bakgrund är dialog inte en lyx eller en teknik för specialister. Det är en förmåga som samhällen, organisationer och individer behöver för att kunna leva med olikheter. Denna essä är den första i en serie. Innan jag går vidare till hur dialog kan hållas, faciliteras eller användas i konfliktsituationer vill jag tydliggöra vad jag menar – och framför allt vad jag inte menar – när jag använder ordet. Mitt syfte är inte att ge den ”rätta” definitionen, utan att förklara den jag själv utgår ifrån.

2. Vad dialog inte är

Låt oss börja med vad jag inte menar när jag använder ordet.

Det är inte ett möte. I Sverige används ordet ofta som ett substantiv för att beteckna en aktivitet: ”Vi ordnar en dialog för att inkludera berörda aktörer i planeringsprocessen.” Aktiviteten är ofta välorganiserad, många deltar i möten där ämnet presenteras och de kan ställa frågor eller kommentera. Presentationer är exempel på envägskommunikation, liksom frågor och svar. Detta är inte dialog, utan snarare en kombination av information och konsultation.

Det är inte debatt eller diskussion. I en debatt argumenterar olika sidor mot varandra. En diskussion är ett utbyte där varje sida lägger fram sina idéer. Syftet med båda dessa kommunikationsformer är att övertyga.

Det är inte ett sökande efter enighet. Detta är kanske det vanligaste missförståndet. Dialog syftar inte till konsensus, kompromiss eller konfliktlösning. En dialog kan vara helt framgångsrik även om oenigheten består. Det som förändras är inte nödvändigtvis ståndpunkterna, utan förståelsen mellan de människor som intar dem.

3. Dialog är ett skifte

Ordet dialog antyder flöde eller rörelse. Dialog är en process snarare än en sak eller en händelse, och mer än ett enkelt utbyte av idéer. Den kan uppstå ur ett samtal, ur den envägskommunikation som beskrivits ovan eller till och med ur ett gräl. Den betecknar ett skifte: från två sidor som vill informera, övertyga eller kanske till och med lära av varandra, till en process av gemensamt utforskande. Det är ett betydelsefullt skifte. Det är skiftet från jag och den andre till vi.

Det innebär att dialog inte helt står under någons kontroll. Den kan inte beordras fram; den uppstår mellan människor, ibland oväntat. Det vi kan göra är att skapa de förutsättningar som gör skiftet mer sannolikt – ett tema som jag återkommer till i slutet av denna essä och genom hela serien.

4. Elefanten

I dialog försöker vi tillsammans förstå en fråga eller ett problem. Vi är inte där för att övertyga varandra om vår egen ståndpunkt. Vi delar våra perspektiv för att ta reda på mer om det vi utforskar – och för att kunna göra det behöver vi också förstå dem som ser det på ett annat sätt.

Den gamla buddhistiska berättelsen om de blinda männen och elefanten, som John Godfrey Saxe återberättade på vers under 1800-talet, visar vad som händer när denna gemensamma strävan saknas. Sex blinda män rör vid varsin del av en elefant – sidan, beten, snabeln, örat eller svansen – och var och en drar med fullständig övertygelse slutsatsen att djuret liknar en mur, ett spjut, en orm, en solfjäder eller ett rep. Saxe avslutar:

Så tvistade männen från Indostan
högljutt och länge,
var och en i sin egen mening
envist och orubbligt,
fastän var och en delvis hade rätt
hade de alla fel!

Dikten brukar läsas som en lärdom om det individuella perspektivets begränsningar. Men lägg märke till vad männen inte gör: de jämför aldrig sina iakttagelser. Var och en har verklig men ofullständig kunskap; tillsammans har de allt som behövs för att förstå elefanten. Om de hade frågat varandra Vad har du funnit? Hur hänger det samman med det jag har funnit? – om de hade gjort skiftet från jag och den andre till vi – skulle elefanten ha trätt fram mellan dem. Det är dialog: inte frånvaron av begränsade perspektiv, utan det gemensamma utforskandet av dem.

Här kan du läsa hela dikten av John Godfrey Saxe

5. En definition

Kai Alhanen[1] definierar dialog som ett samtal som syftar till att fördjupa vår förståelse av tre saker: det vi samtalar om, varandra och oss själva.

Dialog är en gemensam strävan. Förståelse är mer än att registrera och benämna en isolerad företeelse; den innebär en erfarenhet, en insikt – inte bara om den aktuella frågan utan också om dess vidare sammanhang. Att förstå den andre förutsätter ödmjukhet: att acceptera att samma verklighet kan upplevas på olika sätt och att mitt perspektiv bara visar en del av bilden. Den tredje delen av definitionen – att förstå oss själva – är inte självklar. Jag skulle vilja lägga till ordet förhoppningsvis: dialog kan, i den bästa av världar, leda till nya insikter, till en medvetenhet om mitt eget begränsade perspektiv och möjligen till mer än så.[2]

6. Hur skulle jag veta? Ett test

Lite mer lättsamt har jag ofta undrat hur jag skulle veta om jag har upplevt dialog och inte bara ett vanligt samtal. Sedan länge har jag haft två kriterier, båda kopplade till samtalets effekter. Min vän Glenna Gerard har lagt till ett tredje:

1. Energi. Jag lämnar samtalet med mer energi än när det började.
2. Ekot. Tankarna fortsätter att flöda och nya insikter uppstår under timmarna och dagarna efter samtalet.
3. Omskakning. Jag känner mig omskakad, och ibland obekväm, när jag upptäcker något som jag tidigare inte varit medveten om.

Det slår mig att dessa tre tecken speglar de tre delarna i Alhanens definition. Ekot är det vi samtalat om som fortsätter att verka i mig. Energin kommer ur en genuin kontakt med den andre. Och omskakningen är det omisskännliga tecknet på den tredje och mest sällsynta formen av förståelse: att se mig själv – mina antaganden och mitt begränsade perspektiv – på ett annat sätt. Det tredje kriteriet kan kännas obekvämt, eftersom självförståelse ofta gör det.

7. Grundprinciper

Hur fungerar dialog? Vad underlättar skiftet från ett vanligt samtal till ett samtal som främjar en djupare förståelse? Här är några principer för dem som deltar. De är riktlinjer snarare än regler:

• Lyssna på andra utan att avbryta
• Knyt an till vad andra har sagt
• Dela med dig av dina egna erfarenheter
• Ställ frågor för att förstå mer
• Utforska även det nya och okända

Dessa enkla riktlinjer har visat sig värdefulla i dialogcirklar – även i frågor som är komplexa och konfliktfyllda. Deltagarna kan behöva påminna sig om principerna då och då, men när de följs ger de en struktur inom vilken dialog kan utvecklas. Lägg märke till vad principerna gör: de frambringar inte dialog – den kan inte beordras fram. De skapar de förutsättningar som gör skiftet från jag och den andre till vi möjligt.

LÄNK: EN UTVIDGAD VERSION AV PRINCIPERNA

8. Dialog och dess grannar

Dialog uppstår sällan av sig själv, och den är inte alltid den rätta formen. När ett beslut måste fattas kan förhandling behövas. När en konflikt har hårdnat kan medling vara den lämpliga processen. Och när en grupp vill utforska en svår fråga tillsammans behöver dialogen ofta någon som bjuder in till och håller den – en facilitator. Vart och ett av dessa arbetssätt förtjänar att utforskas närmare, och i de följande essäerna återkommer jag till dem. Men alla bygger på den förmåga som beskrivits här: viljan att, om än bara för en stund, skifta från att försvara min del av elefanten till att tillsammans utforska hela djuret. Det är detta skifte jag menar med dialog.

______________________________________

 

[1] Kai Alhanen är medgrundare till Aretai och Finlands Dialogakademi och ansvarar för de nationella dialogerna i Finland. Han är också författare till flera böcker, däribland Dialogboken.

[2] Du känner kanske igen tankarna bakom denna definition av dialog – en bland många – från Martin Bubers, David Bohms och William Isaacs arbeten.